Institutionen för kulturvetenskaper ger fristående kurser i bokhistoria både på grundnivå och avancerad nivå.
Sedan sextusen år tillbaka har människan alltmer använt sig av grafiska
meddelanden för att meddela sig med varandra, alltså texter och bilder
fästa på till exempel sten, pergament eller papper. Det har varit enkla
budskap som vykort eller affischer, eller komplicerade texter som
romaner eller varukataloger. Det fiffiga med skriften är att den kan
skickas över långa avstånd i tiden och rummet. Och den bevarar fakta och
idéer till framtida läsare. Den överlägset största delen av de gamla
föremål som ger kunskap om människans historiska utveckling utgörs också
av skriftbärare. Detta samtidigt som tryckta texter fortfarande är det
dominerande informationsmediet.
I bokhistoria studeras just det
vi kallar skriftkulturens dokument och de processer genom vilka sådana
framställs, sprids och utnyttjas, allt i ett historiskt perspektiv.
Ämnesområdet är alltså den grafiska kommunikationens historia, och här
ingår inte bara böcker, utan alla de typer av handskrivna, tryckta och
elektroniskt fixerade dokument som mänskliga samhällen och kulturer
använt sig av. Grundutbildningen tar upp hur handskrifter och trycksaker
tekniskt har producerats, på vilka vägar de har distribuerats och sålts
som varor på en marknad, och hur de har använts av mottagarna för nytta
eller nöje. Historiskt innebär det förstås också data om sociala och
kulturella miljöer, om bokpriser och om läsförmåga, om censur och
bibliotek.
Internationellt är bokhistoria ett fält i tillväxt,
väl förankrat i England, Frankrike och USA, men det växer också snabbt i
t.ex. Indien och Japan. I Norden finns självständig grundutbildning och
forskarutbildning i bokhistoria ännu bara vid Lunds universitet, där
ämnet introducerades 1991.
Uppdaterad: 2012-01-25