Populärvetenskaplig sammanfattning
Vid slutet av 1800-talet hade de flesta spanskamerikanska länder vunnit sin självständighet. För kontinentens nya herrar - kreolerna - hade den verkliga kampen dock bara börjat. Liksom så många av sina samtida, såg Havanna-födde José Martí (1853–1895) det som sin uppgift att leda de spanskamerikanska nationerna (inte bara sitt eget, ännu koloniserade, Kuba) till en värdig plats bland världens fria nationer. Till skillnad från kontinentens första libertadores, ansåg dock inte Martí att vägen till Spanskamerikas ekonomiska och politiska framgång låg i ett efterliknande av västeuropeisk eller nordamerikansk kultur och politik. Istället framhävde han vikten av en autentisk identitet - en identitet som skulle skapas genom ett konglomerat av alla de folk som befolkade kontinenten.Genom en studie av Martís krönikor i spanskamerikanska tidningar (i första hand Revista Universal, La América och La Nación) indelade i tre perioder, 1875-1878, 1881-1887 och 1889-1894, analyserar avhandlingen Martís strategier för ett välmående Spanskamerika och hur dessa förändras över tid. Krönikorna behandlar en mängd olika aspekter av Spanskamerikas politiska, ekonomiska och sociala situation och Martís inställning i dessa frågor förändras också beroende på vilken tid, plats och situation han skriver i. Det gäller exempelvis Spanskamerikas plats och roll i den globala arbetsfördelningen, relationen till USA och inställningen till ursprungsbefolkningen. Det finns dock en gemensam nämnare genom hela Martís författarskap, och det är vikten av autenticitet.
Spanskamerika skulle söka efter konstitutioner och produktionssätt som var autentiska – annars riskerade man att reproducera de destruktiva mönster som gjort att kontinenten blivit ”halt” från första början. Frågan kom därför för Martí att kretsa kring vad denna autenticitet bestod i. Var det autentiskt spanskamerikanska detsamma som det indigena? Var det istället det spanska arvet? Hur skulle man kategorisera den afrikanska befolkning som levt på kontinenten sedan slaveriets dagar (som för övrigt fortfarande praktiserades på Kuba)?
Martís svar var att det autentiskt spanskamerikanska var ett konglomerat (en mestizaje, som han uttryckte det) av alla dessa folk. Denna kosmopolitiska syn gör på många vis Martí till en högst inkluderande (i synnerhet i jämförelse med många av hans samtida) tänkare. Samtidigt är frågan om inte ett inkluderande av urbefolkningen i ett ”nytt” Spanskamerika fortfarande utgör ett förtryck, då dessa, enligt denna modell, likväl inte erkänns som ett autonomt folk och som Spanskamerikas rättmätiga herrar.
Dessa är alla frågor som än idag är högst aktuella i Spanskamerika, där relationen till USA, frågan om en eventuell industrialisering, villkor för en rättvis global handel och indigena rättigheter fortfarande står högt på agendan.